Tårar

Idag har det varit en dag med många olika sidor. Många olika känslor och olika vinklar har presenterats mig.

Största delen av dagen har spenderats här med min man och min x-man. Det har varit en härlig eftermiddag med sol, bad och fina samtal. Vi har satt tonen för vad den här sommaren ska innehålla och njutit tillsammans för första gången i det lilla paradis vi skapar här i Skalkariket.
Vi har båda haft en tom dag i kalendern , vilket jag inte minns när det hände sist och bara tagit dagen som den kommer.

 

Idag har jag också fått så många nycklar till mig att jag ödmjukt kryper ner i soffan ikväll och försöker sortera till vilka lås jag ska använda dem.
Innan lunch hade jag utan att tänka på det hunnit med ett mini triathlon. 2,5 km powerwalk, 30 min simning och så tog jag cykeln för en fika hos en vän.

 

Över en latte i hennes trädgård kom så mycket att jag blev stum. Hon fick mig mållös. Det händer inte ofta, men idag hände det. Det uppstår magi för en liten stund där under äppleträdet i hennes trädgård idag. Med tårfyllda ögon berättar hon vad min resa och min yoga gjort för henne den här våren. Hon berättar att mitt sätt att så öppet och generöst dela med mig av mina upplevelser och känslor gjort att hon så tydligt kunnat se var hon var på väg och vad som fanns framför henne om hon inte haft mitt facit. Hon försöker på ett ödmjukt sätt pränta in i mitt huvud att jag ska förstå att min blogg, min yoga och Skalkariket har gjort en stor skillnad i hennes liv. Det är just detta som är min drivkraft. Det är just detta som är min önskan. Att kunna dela mina erfarenheter och kanske ge de nycklar och det hopp jag behövt när jag var som sämst eller rättare sagt på väg ner, så andra inte behöver gå så djupt. Kan jag bara rädda en enda från det helvete jag genomled är alla timmar i yogasalen och framför datorn värda allt. Både för de jag kan hjälpa och i sanningens namn för min egen del. Då är inte allt jag gick igenom förgäves.

Så när tårarna trillade av tacksamhet idag där under äppleträdet fylldes mitt bröst av ödmjukhet, av tacksamhet och av samhörighet, vi delade ett ögonblick i livet som vi båda kommer bära med oss.

Samtidigt har jag i eftermiddag klappat mig på axeln, sagt högt till mig själv vid poolkanten.
 -Bra Karin!!
 För när jag var som sämst fick jag ett telefonsamtal från någon i  min närhet som var mycket upprörd. Som följt mig via fb och sett hur jag delat min resa och mitt sjukdomstillstånd. Hon tyckte absolut jag skulle sluta med det. Att det fanns så många i cybervärlden som bara gottade sig åt mitt tillstånd och mitt elände. Då slutade jag skriva. Då slutade jag dela med mig av mitt liv.

Men efter någon vecka var jag tillbaks. Efter några dagars funderande var jag övertygad. Det var hennes sanning. Inte min. Minn sanning var att jag behövde den sociala närvaron som fb och blogg gav i mitt liv. Jag orkade inte träffa eller ringa mina vänner. Men jag orkade ha kontakten över nätet.
Utan den hade jag socialt dött. Idag fick jag kvittot på att jag valde rätt.

Så nu ska jag ropa på den här tjejen och fråga om hon vill mysa lite med sin mamma

Samtidigt som jag just smsat med familjens hockeykille som är på sommarens första hockeycamp och fått tummen upp på att allt är bra, fysiskt jobbigt men bra jobbigt. Det är då han trivs som allra bäst.

Så var ni än är mina vänner. Så god natt och hoppas vi ses eller hörs imorgon.

Kram Yogafröken